I lördags var jag på ungdomsgudstjänst i Redbergskyrkan. Marcus Olsson (the best there is btw) predikade om frosseri, och jag har fått mig en tankeställare sen dess. Så fort jag känner att jag är beroende av något kommer jag att tänka på en väldigt bra sak han sa: "Frosseri är som eld. Eldens släcks inte om du ger den mer näring, inte heller frosseriet." Jag kan inte säga att jag frossar i någonting (sade han och tog en till giffel), det är ju bra. Men grejen är att vi har misstolkat ordet frosseri helt. Det är något mycket grövre än att man känner att man bara måste ha en chokladkaka till plugget. Det är en sjukdom, det är en skada. Det är när njutning går över gränsen och man tänker bara på sig själv. Han berättade om en kyrka, där de hade nattvard. I ena hörnet av kyrksalen satt ett gäng rika män och frossade i mat och dryck, medan några fattiga stackare satt i andra hörnet och svalt. Det är en bra bild av vad frossa är. När man bara tänker på sig själv helt enkelt.