Ett år flyger iväg så lätt.

Jag kom för några dagar sen hem från världens bästa (och sämsta) läger. Jag orkar inte berätta allt vi har gjort, men det var grrrrymt! Förutom att jag råkade ut för två ganska allvarliga olyckor - efter varann.

Näst sista åket den första dagen var jag påväg nerför en stor röd backe, med mycket plats och rätt så lite folk. Så jag tänkte att jag kunde släppa på lite och låta brädan glida iväg med mig. Plötsligt svischade en man förbi mig, och yrade upp ett stort snömoln framför mig så att jag inte såg någonting. Nästa ögonblick hade jag en kvinna framför mig, och jag körde såklart rakt in i hennes rygg. Vi rullade en bit, innan vi stannade liggandes bredvid varann. Jag fick inga skador mer än några blåmärken.
Kvinnan däremot, hon fick av kroppsspråket att döma väldigt ont i ryggen, och tappade luften ganska rejält. Dessutom var hon brittisk, så hon förstod inte vad jag sa, och jag var så upprörd att jag inte fick fram några engelska ord. Men jag förstod iallafall vad hon sa, nämligen att det var okej att jag åkte vidare. Det gjorde jag, men med stora skuldkänslor. Efter en bit stannade jag och tittade upp för backen, och där satt hon fortfarande med ena handen på ryggen. Som tur var var hennes pappa där och kunde ta hand om henne. Men det var riktigt otäckt.
Jag åkte vidare, och lade märke till en snöskoter som åkte för full fart upp för backen. Som sagt, riktigt otäckt.

Andra olyckan inträffade på väg till bussen, på en parkering. Jag hade lite fart kvar från backen, så jag envisades om att åka igenom parkeringen med brädan på.
När jag skulle åka emellan två bilar, kom jag lite snett. Men brädan ville inte svänga, istället åkte den vidare in under bilen. I den situationen fick jag en reflex och försökte putta bort mig från bilen, eftersom jag inte ville krocka med den. Det gjorde så att jag automatiskt föll pladask bakåt utan att kunna ta emot mig med händerna. Det utlöste en whiplash-effekt, och huvudet dängde rakt ner i marken det också. Huvudvärken kom som ett skott. Helt plötsligt var den bara där. Tydligen var det en hjärnskakning, ytterst liten dock, men ändå. Då kom jag att tänka på, att om det gjorde så ont med en sådan liten hjärnskakning, hur ont gör det då med en rejäl?
Jag kan nog inte ens föreställa mig smärtan. Det vill jag inte iallafall.

Men men, huvudsaken är att jag mår bra nu.
Höhö, huvudsaken ^^

Det blev rätt så långt det här inlägget ändå. Men nu ska jag nog sova lite. Godnatt.

Break a leg

/ Filip