Ljuset hade nu börjat ta eld från tändstickan, och jag kände lyckan och värmen bubbla upp inom mig. Helt plötsligt kom en kall vind och puttade ner ljuset i vattnet. De härliga känslorna försvann med vinden. Nu står jag här, kall och naken, utan den blekaste aning om vad som ska hända mig härnäst. Kanske kommer jag stå jag här för evigt, undrandes varför det aldrig ljusnar för mig. Just nu känns det så. Men man får aldrig ge upp hoppet. Kanske kommer ljuset inom mig att börja brinna igen, kanske kommer någon med tändstickan som sätter fyr på det hela. Det är svårt att veta, framtiden är svår att lista ut.
Ibland tycker man att livet har något emot en, och just så känner jag nu. Det känns som att någon bara vill jävlas med mig, något sadistiskt som älskar att se mig såhär. Jag undrar varför! Livet är en riktig bitch ibland. Det håller jag med om. Men, trots det kommer jag inte ge upp, jag tänker kämpa vidare tills den där sadistiske jäveln slutar driva med mig och det börjar ljusna för mig. För vid den stunden vet jag, att jag kommer vara starkare än jag är nu, och då kan ingen rubba mig. Det får mig att kämpa på, även om det är motvind och hjulen har fått punka. Jag cyklar på ändå.

Jeeez