Varför? Varför gjorde jag det inte?
Mitt liv skulle förändrats, det skulle förändrats till det bättre,
om jag inte varit en sån där jävla mes som jag alltid är.
Här kommer fru Fortuna, med en chans lika stor för mig som gitarren för Jimi Hendrix,
och jag fullständigt trampar ner den.
Liksom, vad skulle farbror Joakim sagt till mer pengar? Ja!
Vad skulle Obama sagt till fred på jorden? Ja!
De vill ha det.
Jag ville också ha något.
Någon.
En viss.
Envis? Ha, nej, det kommer nog inte förknippas med mig på ett bra tag.
Jag är feg.
Jag ska dö en vacker dag.
Just nu hatar jag mig själv.
Joakim hatar människor som ber om pengar.
Obama hatar rasism.
Jag hatar mig själv.
Jag kunde varit världens lyckligaste varelse idag, men förmågan att skjuta upp saker och ting gjorde mig nere.
Den gjorde ner mig. Den gjorde att jag åkte hiss från våning 85 ner till entréplan, där utgången också finns,
i ett hus byggt av självförtroende.
En känsla som för mig knappt existerar längre,
bara för att "jag tar det någon annan gång".
Jag har lärt mig en sak.
Jag ska aldrig mer vänta så länge med att på börja ett förhållande.
Jag ska bli modig.












Förlåt

"... Och vi kanske ger någonting till de fattiga.
Men varför finns det fattigdom?"





Förlåt, men jag mår inte bra just nu.

Jag har varit ovanligt lycklig den senaste veckan. Kan det bero på det jag tror det beror på? Hmm...